Jag heter Maria Wiese och har tränat taido i snart 12 år. Jag har tränat i alla möjliga idrotter. När jag var 16 år blev jag tillfrågad, tillsammans med flera i mitt lag att gå en U1-kurs. Där får du din första utbildning för att träna barn. Jag tyckte ju att detta var kul så jag fick bli hjälptränare till de minsta i klubben och senare också ordinarie tränare för samma lag. Jag utbildade mig vidare varje år i ca fyra år och tränade samma flicklag tills de var fjorton år, och sedan drog jag till Göteborg. När jag sedan började träna taido och det uppstod behov för en hjälptränare i klubben, anmälde jag mig. Att träna barn är ju väldigt roligt, ger massor med energi och utmanar mig i mitt eget kunnande. Jag är utbildad undersköterska och har fördelen med att ha jobbat på en ortopedavdelning på ett pyttelitet lasarett där avdelningarna är blandade, så där fanns även barn med frakturer emellanåt. Det är en klar bonus att ha koll på hur barns skelett funkar och barns fysiologiska utveckling och skillnad mellan vuxna och barn om de får en fraktur.

Att instruera barn är allt annat än att instruera vuxna. Det mest påtagliga är att ofta i vuxengrupper går det att visa bältesgrad för bältesgrad vad de ska träna på och sedan gör utövarna det till dess att instruktören säger något annat. Barn kräver mer uppmärksamhet, repeterar exakt det antal gånger du har sagt och vill sedan ha din uppmärksamhet för nästa uppgift. Att säga till barn att ”håll på till dess du gör det riktigt bra” finns inte. Därför försöker vi i min klubb balansera så att varje instruktör har max fyra barn. Vi får ofta uppskattning av föräldrar, eftersom de upplever att vi ”ser” alla barn.

En annan sak som jag har stort fokus på är att hitta övningar som är ”bältesöverskridande”. Vi har löst det så att halva träningen tillbringar vi med annat som är taido, men som inte är bältesfokuserat. Dessutom så väljer nästan aldrig barnen själva vem de ska träna med, oavsett om det är parövning eller i grupp. Jag försöker se att det blir en bra balans mellan mer rutinerad taidoka som får köra ihop med dem som inte har kommit lika långt. För mig handlar det om att skapa ett sätt att träna där båda parter tjänar på det, den som har hållit på längre måste anstränga sig lite mer för att den som kan mindre ska kunna lära sig. Vi försöker göra så många övningar som möjligt, där det ges möjlighet till att ”tjuvkika” på sina kamrater och instruktörer. Det är en utmaning att utöka repertoaren så att barnen inte tröttnar.

En av de saker som jag verkligen gillar med taido för barn, är diplomen som vår klubb delar ut till de som graderar sig. Där skriver vi upp vad de har gjort särskilt bra, vilket får mig som instruktör att verkligen fokusera på det som jag tycker är viktigt; den enskilda individens utveckling.

Mina bästa minnen är definitivt när utövare äntligen klarat ett moment som har varit svårt. När jag ser hur glad hen blir, är det värt varje timme i dojon. Ofta går jag från träningen med mer energi, än vad jag hade innan den började. Jag skulle önska att taido som idrott kan bli mer känt och att barn som ser taido inte tror att det är så svårt. Många barn idag har ganska liten tro till sin egen kropps förmågor. Ofta säger de till mig ”men jag kan ju inte göra kullerbyttor, hjulningar” osv. Då brukar jag svara ”Nu ja, men du är ju här för att lära dig”. Vi måste få våra unga att fatta att de får vara nybörjare och inte behöver kunna allt när de börjar och även om de har hållit på ett tag, så finns det alltid nya saker att lära sig!