Det vanligaste – skulle jag tro – är att man vidarebefordrar informationen på det sätt som man fick den – eller snarare det sätt på vilket den gick in... Det är ju så att redan här har informationen passerat ett filter – ditt eget. Det är inget nytt att det som en person tycker är intressant lättare går in, men ett i sammanhanget något besvärande faktum är att olika personer tycker att olika saker är intressant... Som instruktör för folk som är där frivilligt så brukar halva detta problem redan vara löst – de man har framför sig har ju valt mellan detta och allt annat som är frivilligt (inklusive att avstå) och är alltså bevisligen intresserade av det du lär ut.

Lite charm och ”coolhet” skadar inte men hjälper endast för att hålla intresset uppe. Om vi hoppar över den delen och utgår ifrån att du fångat elevernas intresse så kommer vi slutligen till det här fascinerande filtret; vad ser, hör och upplever de olika personerna när du undervisar?

Det finns ju en rad olika sätt att ta in information (något som svenska skolan verkar förneka; alla förväntas ha lika lätt för att sitta vid en bänk och lyssna och läsa sig till information. Den kängan bjuder jag på). Bortsett från ”bagage” och allehanda diagnoser – vilka kan få ett par kapitel för sig själva – så finns det tre inlärningssätt som man ofta pratar om; visuellt, auditivt och kinestetiskt. En auditiv person har lätt för att förstå muntliga instruktioner, en visuell har lätt att förstå om du visar, och kinesteten förstår främst när han/hon får testa själv. Man kan passa in i flera av dessa grupper men har ofta en ”huvudkanal”.

Så hur når man fram när gruppen med största sannolikhet innehåller samtliga sorter?

Ett klassiskt misstag som många gör är att stå vänd mot eleverna när man visar tekniker och kallt räkna med att alla för sin inre blick kan spegelvända det man visar. Ett annat är att prata om höger och vänster utan att visa vilken kroppsdel eller riktning man syftar på – alltså att räkna med att alla har koll på höger och vänster både på sig själv och andra. Den visuelle ser vad du visar, den audielle hör vad du säger och kinesteten tror att han fattar...

Det jag tänker fokusera på är de som i allmänhet faller mellan stolarna i teoretiska sammanhang (t ex svenska skolan), nämligen kinesteterna. Denna grupp står mig extra varmt om hjärtat emedan jag själv hör hit. Något som många ickekinesteter ofta missar i tron om att vi funkar precis som dem, är att vi smälter information på ett annat sätt. När vi har fått informationen i teoretiskt format – prat – behöver vi konvertera den till praktiskt format – rörelser. Detta sker manuellt genom att vi testar rörelsen/tekniken ett par gånger. Detta kan tyckas är ju precis så som vem som helst lär sig – man övar in tekniken genom att repetera den – men det finns en skillnad i den kinestetiska modellen. Vi behöver jämföra den nya informationen med den gamla och vi behöver känna rörelsen. Därför är det vanligt att vi först gör som vi tidigare har gjort – alltså fel – för att sedan testa den nya modellen och återigen känna skillnaden. Ibland behöver jämförelsen göras flera gånger.

Jag brukar beskriva det på följande vis; Tänk dig att du laddar ned ett program till din dator. Det krävs några moment innan du kan använda programmet; När du ger den nya instruktionen till en kinestet så laddas programmet ned (Utforskaren/Hämtade filer). När kinesteten testar första gången så packar vederbörande upp filen. Andra gången; klickar på ”Installera”. Tredje gången; klickar på ”Slutför”.

Många instruktörer är av den åsikten att alla fel måste putsas bort så fort som möjligt eftersom de annars kan bli svåra att ”lära bort” senare. De ligger både ett och två korn av sanning i detta men har du för bråttom så riskerar du att motverka ditt syfte – åtminstone med kinesteterna. Att lägga sig i och rätta en kinestet innan han eller hon har klickat på ”Slutför” är detsamma som att trycka på ”Avbryt”. Resultatet är att du ger instruktioner men låter inte eleven lära sig. Behöver jag tillägga att det är oerhört stressande och frustrerande?

Mitt tips efter denna långa utläggning är; Ge en instruktion eller två och ge sedan eleverna flera försök att testa innan du börjar putsa. Ganska enkelt egentligen ;-)

Detta skriver jag utifrån egna erfarenheter och studier – både som givare och mottagare av information. Jag hävdar inte att mina ord är den enda sanningen om detta med visuell, auditiv och kinestetisk inlärning, även om mina kvasiakademiska formuleringar stundom kunna ge det felaktiga intrycket av att jag i ämnet betraktar mig som en kunskapsauktoritet...

Puss!