Jag heter Zakaria Maghder och bor i Malmö och är nu verksam som huvudinstruktör för Taido i Malmö Budoklubb. Här har jag varit verksam sedan början av 2013 och tränar nu mera under Ulf Karlsson 6-Dan Kyoshi. Innan dess tränade jag i Göteborgs Taidoklubb sedan 2004, där jag bland annat tränade för Hannes Kannisto och Kristian Ojala samt andra duktiga utövare som både tränar och har tränat i Göteborg Taidoklubb.

Min instruktörskarriär började som hjälpinstruktör åt Henrik Johansson i Göteborg, där jag hjälpte till under juniorträningarna. Allteftersom så fick jag hjälpa till med vuxna och sedan instruera själv. Anledningen till att jag valde att bli hjälpinstruktör var att hjälpa klubben, utöver det så nämnde mina instruktörer att en bra metod för att själv bli bättre är att instruera. Vad de menade med det lossnade inte för mig förrän ett antal år senare.

Ett oväntat, men inte allt för ovanligt problem som jag stött på är att få nyare träningskamrater att våga sparras med mer erfarna träningskamrater. Själv har jag alltid uppskattat sparringmomentet och inte haft svårt för att våga sparras. Detta är nog ett vanligt problem som delas av många utövare och instruktörer. De metoder som fungerat bäst för mig samt för att hjälpa mina träningskamrater att tackla detta hinder är följande:

• Ge folk verktyg för att sparras (tekniker i offensiva samt defensiva sammanhang), parövningar är bland det bästa jag vet för att skapa timing.
• Tekniker på stillastående mål (exempelvis en kamrat som håller mits och är stillastående)
• Tekniker mot måltavla som förflyttar sig (detta är en bra påbyggnad på föregående metod, men här förflyttar sig kamraten som håller mitsen). Antingen förflyttar sig kamraten innan eller efter första träff för att anfallaren ska följa upp med ytterligare en teknik.

I de två sistnämnda metoderna kan tränaren bestämma teknikföljd då arsenalen är begränsad. Så fort arsenalen blivit större så anser jag att utövaren själv får välja tekniker att utföra. Min åsikt är att det bygger självförtroende i sparring om utövaren själv får välja tekniker som passar för stunden.

Det är viktigt att instruktören själv är med och tränar med utövarna. Utövarna får då en känsla för hur det är att sparras mot en mer erfaren utan att råka bli överraskade när de kommer upp i graderna. Det är även viktigt att få utövarna att våga utföra tekniker mot instruktören så de inte låter bli på grund av färg på bältet.

Ett av mina bästa instruktörsminnen är när en av mina träningskamrater vågade ställa upp som ensamt grönbälte i sparring-klass för brun och svartbälten på Göteborg Open 2014. Det är viktigt att ha i åtanke att de personer vi instruerar i början kommer vara våra träningskamrater framöver, så varför inte starta relationen som träningskamrater redan från början.

Tack!