Svenska Taidoförbundet
[ Logga in ]
 

Krönika: Emelie Roos | Svenska Taidoförbundet

Eddies krönika presenterar stolt; Valkyrian från västkustens vidder – Emelie Rooooooooos!!!

Jag heter Emelie Roos, har 2a Dan och började träna taido 2007 i Uddevalla, för huvudtränaren Stefan Nilsson. Numera tillhör jag Göteborgs taidoklubb där jag tränar och instruerar.

När exakt jag började som instruktör har ingen klar linje. Utan när jag var blå bälte, innan färgen byttes ut till dagens lila, dök jag alltid upp minst en timme tidigare till våra träningar på söndagar. Vid den tiden började ett av barnpassen under vilka jag för det mesta satt bredvid på en stol och studerade de energiska eleverna, tills en dag då Stefan tog chansen och erbjöd mig rollen som sparkdocka. Självklart blev svaret ja, vem vill inte vara med och hjälpa ett häftigt svartbälte liksom! Efter det smög sig instruktörsrollen sakta på, från sparkdocka, till hjälpinstruktör, instruktör för en av barngrupperna och sedan som färdigblommad vuxeninstruktör. Eller så trodde jag det fungerade i alla fall.

Dock har det visat det sig att man aldrig kan bli färdig som instruktör, utan ständigt lär jag mig nya saker och nya varianter på allt det som jag tidigare trodde att jag hade stenkoll på.

När jag började instruera barngrupper gick det inte en träning utan att det dök upp en fråga om handpositioner, varför man lutade kroppen så och vilken teknik som är den ALLRA bästa i hela världen. Som grönbälte var det svårt ge svar på alla frågor och det var lätt att tvivla på sig själv, men jag övertygade mig själv om att ”när jag är brunbälte kan jag svara på alla frågor”. Efter många svettiga timmar spenderade i dojon tog jag till slut mitt bruna bälte. Men nya oväntade frågor dök upp som jag inte kunde ge ett ordentligt svar på. ”När jag är svartbälte kan jag säkert svara på alla frågor”. Och så kom dagen då jag tog mitt svarta bälte, och mitt andra svarta. Men kunde jag ge svar på allt? Långt ifrån. Istället simmar hjärnan runt i nya frågor och funderingar jag inte tidigare begrundat.

Så vad har jag fått ut av att instruera, om jag aldrig blir fullärd? Jag har utvecklats otroligt mycket som taidoka och lärt mig mer än jag någonsin trodde, genom att faktiskt tänka igenom tekniker och positioner för att kunna lära ut dem till andra. Och framförallt utsättas för obekväma frågor och på så vis tvingats se det hela från en annan vinkel.

Mitt tips till nya instruktörer är att våga instruera och ta emot svåra frågor. Att reflektera och fundera över svaret för att sedan utveckla dig själv som taidoka. Våga ifrågasätta det du redan vet och hitta egna applikationer på till exempel tekniker. Våga fråga andra och ta del av deras erfarenheter. Men framförallt våga fortsätta lära dig, även om det skulle vara från en lägre graderad och 15 år yngre individ än du. Ibland behöver man se världen ur någon annans ögon för att ta sig vidare och bli en bättre taidoka.


Emelie Roos
[2017-05-04]


[Tillbaka till artiklar]