Svenska Taidoförbundet
[ Logga in ]
 

Bondtrimmade dagsländor | Svenska Taidoförbundet

Jodå, moppar och byfånar finns i hufvudstaden också – rätt många faktiskt... Och det finns en rad sätt att få lite mer kräm i leksakerna också, som t ex plana toppen, jacka kolven och borra upp ventilerna. Med några enkla ingrepp så låter tonårstransporten som en geting med megafon och går som ett JAS-plan.

Fett coolt bortsett från att den snart låter som en grusfylld mixer och knappt går alls, om man inte hinner göra en snabbparkering mot en vägg dessförinnan. Är man en dagslända så har man kanske inte så mycket att förlora men en människa har ju i snitt ca 29000 dagar på sig.

Dagens karriärfixerade identitetssamhälle har gjort ett avtryck på taidoutövandet. Det har antagligen gjort flera avtryck men ett specifikt är anmärkningsvärt och tyvärr negativt; Taido har tappat budo. Så vad definierar budo? Enkelt uttryckt så kan man säga att budo är allt det vi gör RUNT den fysiska striden. Det som gör att vi inte bara är en ”fight club” – ett gäng som träffas och ger varandra på käften. Vi har ordning, hierarki, gemenskap, hälsotänk och tanken är att vi även ska ha mental träning... Det är här det har uppstått ett problem.

Låt oss återgå till betydelsen av ordet budo. Många pratar om ”krigarens väg” men det är BuShiDo. Budo är en sammansättning av Bu som betyder ”kamp” – inte nödvändigtvis handgemäng – och Do som betyder ”väg”. I detta avseende är betydelsen av ordet ”väg” sådan att en mer korrekt översättning vore ”livsstil” – din väg i livet. Alltså är Budo ”kampens livsstil”.

Den enkla tolkningen av ”kamp” är ju givetvis den då man möter en motståndare på mattan – eller för all del gatan – men all kamp är relevant i budo. När läxor behöver göras och man verkligen hellre vill spela dataspel så genomgår man en kamp. När man har en period av lägre motivation att träna så genomgår man en kamp och vinner den oftast genom att gå till träningen. Det handlar om att kämpa, att bemästra sig själv. För att bemästra sig själv krävs självkännedom. Här faller många idag. Och jag ska använda just denna formulering i en klassisk metafor; ”Du förlorar inte för att du faller, du förlorar för att du inte reser dig upp”. Om du tvingar dig själv att kämpa när du inte har självkännedom så vet du inte var din gräns går och då kan du inte hushålla med energin. Om energin tar slut så orkar du inte resa dig upp – och då förlorar du.

Felet som många gör idag är märkligt nog ”att satsa”. Vi lever i ett samhälle där man ska sätta upp ett mål och gå in stenhårt för att uppnå det. Det behöver inte vara fel, men utan rätt teknik – självkännedom – så blir det svårt att komma vidare. När vi slår eller sparkar så får vi snart lära oss att inte sikta målet utan igenom. Tekniken handlar om att inte slösa med energin. Lägger du all din livsenergi (om man nu skulle kunna göra det) i en attack så spelar det egentligen ingen roll om du träffar eller ej för sen dör du ändå. Det finns alltså lägen då du kan vinna kampen mot dig själv genom att avstå ett pass eller en tävling för att vila. Det handlar om att skilja på lathet och självbevarelsedrift.

Vart vill jag komma med denna långa och flummiga utläggning? Jo, än en gång närmar vi oss ett terminsslut och en stortävling (VM). Än en gång lägger X antal taidokas i ett par extra växlar för att ta det där efterlängtade svarta bältet eller det där eftertraktade VM-guldet. Antagligen kommer vi också än en gång se X antal av dessa lämna taidon direkt efteråt – ta en paus brukar det heta – helt slutkörda, för att aldrig komma tillbaka. Några frågor till er som känner er träffade och alla andra; Har ni en plan för vad ni ska göra/bli sen? Vill ni bli eller vara svartbälten? Vill ni bli eller vara guldmedaljörer? Vill ni bli eller vara mästare? Siktar ni på eller igenom målet? Är ni bondtrimmade dagsländor eller är ni här för att stanna?


Eddie Herlin
[2017-04-19]


[Tillbaka till artiklar]